Vid frukosten saknas plötsligt pappa. Zoe stirrar på en tom stol. Så småningom åker mamman med henne till ett stort hus, där vuxna i vita rockar tar hand om pappan. För han vill inte leva längre. Det kan bli så ibland, står det i boken, och det är inget farligt. En kvinna i röd baddräkt tar kontakt med Zoe på sjukhuset, och när pappan med en lapp skjuten under dörren förklarar att han inte längre vill ha besök träffas Zoe och kvinnan varje dag. De är ute i trädgården och övar på att dyka. Så småningom kommer pappan hem igen, och på sista bilden har Zoe på sig halsbandet hon fick i gåva från kvinnan i röd baddräkt.
Det är en fantastisk bok om psykisk ohälsa, en bearbetning av Sara Stridsbergs självbiografiska roman Beckomberga: ode till min familj. Sara Lundbergs färgintensiva bilder flödar över sidorna och ger tröst åt det svåra. Boken har nominerats till Augustpriset för barnkategorin, helt rätt!
Jag undrar bara vart mamman tog vägen?
