Mamman flyttar till New York, de tre barnen är kvar hos morföräldrarna i södern. Där pågår många demonstrationer för de svartas rättigheter, på varje sida av boken blir man medveten om att de svartas liv har andra förutsättningar än de vitas. Mormor sitter fortfarande bak i bussen dit de svarta hänvisades förut, hon säger att hon inte vill bråka. När mamman besöker dem i söder bär hon på ytterligare ett syskon. Så småningom kan alla flytta till New York och nu är södern bara ett sommarminne.
Varje sida är som en dikt. Jacqueline skriver om sin bästa vän Maria vars mor lagar fantastiskt god mat. Hon skriver om morbror Robert som hamnar i fängelse och kommer ut därifrån som muslim. Hon skriver om många timmar i rikets sal och på hembesök som Jehovas vittnen. Hon skriver om sin dröm att bli författare.
Det är ett pärlband av berättelser som vilar i drömlika tillstånd där leken fortfarande har övertaget. Jag tycker att det är en ungdomsbok som även vuxna kan läsa - den påminner både om Alice Munros noveller och Elsa Ferrantes uppväxtskildring från Neapel. Underbart! Jag kommer att minnas boken länge och saknar den redan som en god vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar