Blev nyfiken på omdiskuterade Kulla-Gulla och har nu äntligen läst min första. Men inte sista! Flera har yttrat sig om människan Kulla-Gulla. Visst, en typisk duktig flicka, en bokfigur som några i min omgivning nedlåtande fnyser åt. Varför? Vad skulle hon göra annat än att stå kvar och kämpa på? Skulle hon lägga händerna i knäna och låta barnen omkring sig gå hungriga? Hon är ju som Spiderman och alla de andra hjältarna, hjälper de svaga!
Jag tycker den första boken har en underbar rytm i språket, en vävd matta som för läsaren tryggt framåt. Berättelsen är härligt förutsägbart. Ändå inte.
Gulla kommer till torpet som heter Kulla. Det finns redan en Gulla i skolan, någon föreslår retsamt att hon får heta Kulla-Gulla! Alla skrattar, även Kulla-Gulla. På gården stretar folk på. Gammelmor som knappt lyckas hasa nerför trappan, ska passa småbarnen. Kulla-Gulla ska hämta ved och vatten, laga frukost, mjölka kon, tvättarkläderna, hjälpa till vid dagsverken hos storbonden.
Mycket slit som tär på folk och som gör de argsinta. Men även vresiga Ellen har goda sidor, Lada som hela tiden räcker ut tungan blir omtyckt, läskiga Dal-Pelle visar sig längtar efter mänskligt sällskap. Kulla-Gulla är så långt ifrån nutida hatande typer som man kan tänka sig. Jag gillar även författarens sätt att ta med djur och natur i berättelsen. Och vilken dödsångest hon fick när hon klippt till Baddaren, stora killen i skolan som knyckt skon ifrån låtsasbrorsan!
Nu vet jag inte än, men ur första boken flödar en barnslig gudstro. Det blir mer för mig, när inget annat behöver läsas först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar