Iris vuxna, mamma och plasttypen Skägget, flyttar in i den gamla stationen nånstans i skogen, vid någon järnväg som är nerlagd sedan 60-talet. Sedan mamma träffat Skägget låter hon äckligt kvittrande glad på rösten. De vuxna kastar sig över renoveringen, Iris glöms bort. Golvet i stationshallen saknas, för att lägga dit nytt måste grunden beredas. Eller rättare sagt, vattnet tas upp ur hålet. Och det fylls igen och igen, ett helveteshål. De vuxna låter alltmer irriterade, Iris flyr ut i regnet. Dimma och regn, regn i olika tjocklekar, solen verkar ha tagit sommarlov.
Iris hittar ett kassettband i en kasse på handtaget på ytterdörren, och tar sig längs spåret till affären. Där jobbar Elis, som tipsar om loppisen. Hon köper en bandspelare, men på bandet hörs knappt nåt. Det blir allt konstigare runt omkring stationshuset, folk viskar, det finns ljud fast ingen är där. Iris står inte ut, springer på spåret, och möter Elis, på en dressin. De träffas allt oftare, och trivs i varandras omaka sällskap.
Samtidigt börjar en annan historia berättas, i kursivt stil. Det är andra världskriget, tågen med tyska soldater stannar för att fylla på vatten. När ett tåg sätts i rullning ramlar en ung soldat ut. Maria ser det, borde sticka, men gömmer honom i skogen.
Bilderna som väcks av texten, karaktärerna och relationerna, det romantiska, ödsliga, ödesmättade, - en helgjuten berättelse helt enkelt! Därpå en försiktig och smärtsam historielektion, fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar