Mirabell upptäcker överlycklig att den enda fungerande gungan i lekparken är ledig. Ingen är där, hon är helt ensam. Och hon väntar. På någon. Som inte kör över henne för att hon är så tyst och blyg. En vän.Astrakan dyker upp. Hon är burdus och fräck, puttar Mirabell från gungan. Mirabell blir ledsen och sitter gråtandes på marken.
Mirabell föreslår då att Astrakan går till den andra lekparken, gungorna är mycket bättre där. När Astrakan kommer tillbaka är hon tvärarg, det var ju bara ljug!
Astrakan väntar också. Och väntar. På en vän. Som inte skäller ut och tillrättavisar henne för att hon är så busig.
En fantastiskt ödslig lekpark bjuder in till ett existentiellt möte.
En förskollärare frågade efteråt, varför är det bara tjejer som är ledsna i bilderböcker? Om det inte handlar om sorg, vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar