Vera hatar lever. Men när hon protesterar mot maten gör hennes mamma något som aldrig hänt tidigare - hon slår henne för att sedan börja gråta. Man förstår att maten är knapp i Leningrad under andra världskriget, och värre lär det bli. Det är de basala grundbehoven som tar upp all tid - köa för maten, samla in ved allt längre bort, samla snö för att kunna få vatten. Pappan blir inkallad, storasyster Nina arbetar och sover borta. Veras bästis Katja ska flytta till sin moster, deras bostad har förstörts. Kompisen Sasja dör av en bomb mot ett tåg. Vera och Katja pratar aldrig mer om honom. På en barnfest senare i boken träffas Katja och Vera en gång till, Katja ser starkt undernärd ut, som även Vera ju gör. Då och då faller någon ifrån, och dör på fläcken. En gång är det festmåltid, det visar sig att det är grannens katt! Grannen fick deras katt, det var lättare så. Och Vera får så småningom en muff för att värma sina händer i - av den älskade kattens skinn. Vera ligger allt längre i sängen, den enda varma platsen.
Boken har korta kapitel och är lätt att läsa. Krigets fasor blir tydligt beskrivna, nästan som en bruksanvisning, hela tiden ur Veras perspektiv. En väldigt rak berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar