fredag 23 oktober 2020

Hur gör man bebisar av Stephanie Blake

Jag gillar böckerna med kaninen Simon, där allt uttryck läggs i ögon. Det är slående, enkla bilder, starka färger. De olika miljöerna gestaltas med knallgult, knallrött, knallblått - ja, du fattar, möblerna som kanske finns är streckade och även de färglagda med endast ett kulör. 

En till bok om bebisar, som Anna Fiskes underbara "Göra barn - så går det till", tänkte jag. Nej. det är det inte. Det är så könssegregerat att det förslår. Pojkarna leker vilt, kaninkompisen Lou har kjol och hjärtan på öronen. Ok, det kanske kan räknas som gulligt.

Men sen: "Kommer bebisen ut genom snippan?" ryser Simon, och skriker av äckel. På samma sida berättar Lou att pappan har fröet i snoppen - och sidan tar slut. Så snoppen är inget problem. Pappa behöver inte förklara mer när Simon kommer hem, Simon vet allt, trumpetar han i slutet av boken, och lillebror ska få höra när han blivit stor.

Absolut att barn tycker att det är märkligt hur barn görs, men också spännande. Intressant grepp att framställa en äcklig snippa och en toppen snopp - eller könsdiskriminering på hög nivå för de små?

Kommentera gärna, du som läser detta. 

tisdag 20 oktober 2020

Slutstation av Mia Öström


Iris vuxna, mamma och plasttypen Skägget, flyttar in i den gamla stationen nånstans i skogen, vid någon järnväg som är nerlagd sedan 60-talet. Sedan mamma träffat Skägget låter hon äckligt kvittrande glad på rösten. De vuxna kastar sig över renoveringen, Iris glöms bort. Golvet i stationshallen saknas, för att lägga dit nytt måste grunden beredas. Eller rättare sagt, vattnet tas upp ur hålet. Och det fylls igen och igen, ett helveteshål. De vuxna låter alltmer irriterade, Iris flyr ut i regnet. Dimma och regn, regn i olika tjocklekar, solen verkar ha tagit sommarlov. 

Iris hittar ett kassettband i en kasse på handtaget på ytterdörren, och tar sig längs spåret till affären. Där jobbar Elis, som tipsar om loppisen. Hon köper en bandspelare, men på bandet hörs knappt nåt. Det blir allt konstigare runt omkring stationshuset, folk viskar, det finns ljud fast ingen är där. Iris står inte ut, springer på spåret, och möter Elis, på en dressin. De träffas allt oftare, och trivs i varandras omaka sällskap. 

Samtidigt börjar en annan historia berättas, i kursivt stil. Det är andra världskriget, tågen med tyska soldater stannar för att fylla på vatten. När ett tåg sätts i rullning ramlar en ung soldat ut. Maria ser det, borde sticka, men gömmer honom i skogen. 

Bilderna som väcks av texten, karaktärerna och relationerna, det romantiska, ödsliga, ödesmättade, - en helgjuten berättelse helt enkelt! Därpå en försiktig och smärtsam historielektion, fantastiskt!

fredag 9 oktober 2020

Sonja och skilsmössan av Måns Gahrton och Johan Unenge

 

985 steg. Så många steg är det från förskolan till pappa. De har räknat, tillsammans. Nu är det höst och kallt, snart dags för mössa. Till slut hittar pappa en som mamma har stickat. Sen hämtar mamma. Den gamla mössan, säger hon. Till mamma är det 989 steg. Sonja bär mössan inomhus. Det vill inte mamma. Istället köper hon en ny, med tofs. 

Och nu blir det komplicerat. Till slut tappar Sonja huvudet av alla mössor och känslor, och rymmer utan kläder till pappa. Många steg blir det, ni kan ju räkna ut... Både mamma, som springer efter, och pappa vill klä på henne, och räcker fram varsin mössa. I mitten står Sonja och ser förvirrat skräckslagen ut. Hon har bokstavligen frusit till is, hennes hår är full med snö. 

Hur löser man den situationen? Ja, mamma, pappa och Sonja sitter bland alla flyttkartonger och spelar passande "Finns i sjön". 

Det är genialt enkelt och smärtsamt tydligt att symbolisera skilsmässobarnet med hjälp av två mössor. Det snåriga mellan föräldrarna landar i och på hjärnan av barnet, som med sin lojalitet försöker balansera föräldrarnas känslor. Hennes egna fick hon glömma bort ett tag, men hon tar plats till slut och föräldrarna kliver fram ett steg i sina nya roller.

Genomarbetad text och fantastiskt ritat av rutinerade radarparet Måns och Johan. Roligt också att barnen på förskolan dras med i mössfrågan. När jag läst färdigt vill jag börja om från början på direkten, och titta extra noga på bilderna. Omärkligt men samtidigt väldigt påtagligt skiftar årstiderna från höst till vinter. Jag skulle kunna skriva sönder varje bild, tycker så mycket om dem, men stannar här. Ni fattar - läs, se och känn den, helst tillsammans med ett eller flera barn.


måndag 5 oktober 2020

Korsåtvärsarna av Maria Dek

Den här boken måste vara underbar att läsa för ett barn! Däremot lämpar den sig nog inte för en av mina förskolegrupper, det är nog alla som vill bläddra hejvilt.

9 figurer är delade på tre tjocka kartongbitar var, med härliga verser och ord. Barnet kan byta ut huvud, kropp och ben (som spelet där en ritar huvudet och viker, den andra ritar kroppen, och vikar) och får olika personer varje gång: Reslige herr Apel, vetgiriga Tamara, buttra Ulla till exempel. Vid huvudet står namnet, i mitten vad de gör, och i slutet ett objekt.

Med en underbar rytm och delvis härligt obegripliga ord (ämabla) kan barnet utforska ljudets värld. Jag tror att de kommer att sitta länge, och vilja upprepa alltihopa i det oändliga.

Maria Deks bok har översatts från polska, och har fått ett varmt mottagande i hemlandet.