Ny upplaga av Isdraken av Mikael Engström

När den kom ut skrev jag på http://bokbloggenuppsala.blogspot.com/search?q=isdraken om boken som nedan. Jag kommer så väl ihåg boken, bra att den får en ny chans att hittas av nya läsare!

Isdraken

Den tolvårige Mik bor tillsammans med storebror och pappa i Solna. Mamman dog för några år sedan. Pappan kan räknas bort, han super sig full och har man tur så slocknar han på soffan. Har man otur blir han aggressiv. Storebror Tony är den som står för maten hemma, alltmer oregelbundet den sista tiden, han håller sig helst hemifrån. Miks liv blir förtvivlat otryggt, ormen ensam river i hans inre. Socialen griper in och Mik skickas till sin faster långt norrut, där man inte klarar sig i uttjänta gympadojor utan behöver kläder som värsta rymdvarelsen. Mik börjar försiktigt anpassa sig till den nya tillvaron och skolan med 13 elever åk 1-6, men socialen hämtar hem honom för "fadern har kämpat sig igenom det här för din skull". Den nyktra perioden verkade däremot aldrig har funnits, pappan fortsätter i precis samma spår som förut. Socialen griper in igen, men vill inte att Mik åker till den ensamstående fastern som inte duger som fostermamma, utan till en "fungerande familj". På ytan. Ett helvete börjar för Mik.
Författaren Mikael Engströms bok har blivit Augustprisnominerad i år, med all rätta. Det är en varmhjärtad och dråpligt rolig berättelse om en pojke som klarar sig mot alla odds, som ändå vågar känna efter och handlar enligt sina känslor. Det blir ofta farligt, han dras till det förbjudna.
Boken är en modern tappning av "Bröderna Lejonhjärta" och en kärleksförklaring till Norrland. Den som läst "Hummelhonung" av Torgny Lindgren kan finna de två bröder som bor i likadana hus bredvid varandra men som aldrig växlar ett ord. Ett annat tema man kan hitta är ordspråket "det krävs en hel by för att fostra ett barn". Det är också en uppgörelse med socialtjänstens godtyckliga beslut som diskuterats i media på sista tiden. Lättläst är den också. Fantastiskt!

Veras krig av Katarina Kuick

Vera hatar lever. Men när hon protesterar mot maten gör hennes mamma något som aldrig hänt tidigare - hon slår henne för att sedan börja gråta. Man förstår att maten är knapp i Leningrad under andra världskriget, och värre lär det bli. Det är de basala grundbehoven som tar upp all tid - köa för maten, samla in ved allt längre bort, samla snö för att kunna få vatten. Pappan blir inkallad, storasyster Nina arbetar och sover borta. Veras bästis Katja ska flytta till sin moster, deras bostad har förstörts. Kompisen Sasja dör av en bomb mot ett tåg. Vera och Katja pratar aldrig mer om honom. På en barnfest senare i boken träffas Katja och Vera en gång till, Katja ser starkt undernärd ut, som även Vera ju gör. Då och då faller någon ifrån, och dör på fläcken. En gång är det festmåltid, det visar sig att det är grannens katt! Grannen fick deras katt, det var lättare så. Och Vera får så småningom en muff för att värma sina händer i - av den älskade kattens skinn. Vera ligger allt längre i sängen, den enda varma platsen.  

Boken har korta kapitel och är lätt att läsa. Krigets fasor blir tydligt beskrivna, nästan som en bruksanvisning, hela tiden ur Veras perspektiv. En väldigt rak berättelse. 

Ingen normal flyttar hit av Pär Sahlin

Joar är intresserad av Epa-traktorer. Han är också intresserad av Minna, som bara skäller ut honom pga hans höga musik. Blir det aldrig de två? Lukas på besök hos hans morfar vet råd. Men kan man verkligen locka Minna med jordgubbar, choklad och bubbel?

En härlig bok om livet på landet, välskriven och lättläst.