tisdag 10 november 2020
fredag 23 oktober 2020
Hur gör man bebisar av Stephanie Blake
Jag gillar böckerna med kaninen Simon, där allt uttryck läggs i ögon. Det är slående, enkla bilder, starka färger. De olika miljöerna gestaltas med knallgult, knallrött, knallblått - ja, du fattar, möblerna som kanske finns är streckade och även de färglagda med endast ett kulör.
En till bok om bebisar, som Anna Fiskes underbara "Göra barn - så går det till", tänkte jag. Nej. det är det inte. Det är så könssegregerat att det förslår. Pojkarna leker vilt, kaninkompisen Lou har kjol och hjärtan på öronen. Ok, det kanske kan räknas som gulligt.
Men sen: "Kommer bebisen ut genom snippan?" ryser Simon, och skriker av äckel. På samma sida berättar Lou att pappan har fröet i snoppen - och sidan tar slut. Så snoppen är inget problem. Pappa behöver inte förklara mer när Simon kommer hem, Simon vet allt, trumpetar han i slutet av boken, och lillebror ska få höra när han blivit stor.Absolut att barn tycker att det är märkligt hur barn görs, men också spännande. Intressant grepp att framställa en äcklig snippa och en toppen snopp - eller könsdiskriminering på hög nivå för de små?
Kommentera gärna, du som läser detta.
tisdag 20 oktober 2020
Slutstation av Mia Öström
Iris vuxna, mamma och plasttypen Skägget, flyttar in i den gamla stationen nånstans i skogen, vid någon järnväg som är nerlagd sedan 60-talet. Sedan mamma träffat Skägget låter hon äckligt kvittrande glad på rösten. De vuxna kastar sig över renoveringen, Iris glöms bort. Golvet i stationshallen saknas, för att lägga dit nytt måste grunden beredas. Eller rättare sagt, vattnet tas upp ur hålet. Och det fylls igen och igen, ett helveteshål. De vuxna låter alltmer irriterade, Iris flyr ut i regnet. Dimma och regn, regn i olika tjocklekar, solen verkar ha tagit sommarlov.
Iris hittar ett kassettband i en kasse på handtaget på ytterdörren, och tar sig längs spåret till affären. Där jobbar Elis, som tipsar om loppisen. Hon köper en bandspelare, men på bandet hörs knappt nåt. Det blir allt konstigare runt omkring stationshuset, folk viskar, det finns ljud fast ingen är där. Iris står inte ut, springer på spåret, och möter Elis, på en dressin. De träffas allt oftare, och trivs i varandras omaka sällskap.
Samtidigt börjar en annan historia berättas, i kursivt stil. Det är andra världskriget, tågen med tyska soldater stannar för att fylla på vatten. När ett tåg sätts i rullning ramlar en ung soldat ut. Maria ser det, borde sticka, men gömmer honom i skogen.
Bilderna som väcks av texten, karaktärerna och relationerna, det romantiska, ödsliga, ödesmättade, - en helgjuten berättelse helt enkelt! Därpå en försiktig och smärtsam historielektion, fantastiskt!
fredag 9 oktober 2020
Sonja och skilsmössan av Måns Gahrton och Johan Unenge
985 steg. Så många steg är det från förskolan till pappa. De har räknat, tillsammans. Nu är det höst och kallt, snart dags för mössa. Till slut hittar pappa en som mamma har stickat. Sen hämtar mamma. Den gamla mössan, säger hon. Till mamma är det 989 steg. Sonja bär mössan inomhus. Det vill inte mamma. Istället köper hon en ny, med tofs.
Och nu blir det komplicerat. Till slut tappar Sonja huvudet av alla mössor och känslor, och rymmer utan kläder till pappa. Många steg blir det, ni kan ju räkna ut... Både mamma, som springer efter, och pappa vill klä på henne, och räcker fram varsin mössa. I mitten står Sonja och ser förvirrat skräckslagen ut. Hon har bokstavligen frusit till is, hennes hår är full med snö.
Hur löser man den situationen? Ja, mamma, pappa och Sonja sitter bland alla flyttkartonger och spelar passande "Finns i sjön".
Det är genialt enkelt och smärtsamt tydligt att symbolisera skilsmässobarnet med hjälp av två mössor. Det snåriga mellan föräldrarna landar i och på hjärnan av barnet, som med sin lojalitet försöker balansera föräldrarnas känslor. Hennes egna fick hon glömma bort ett tag, men hon tar plats till slut och föräldrarna kliver fram ett steg i sina nya roller.
Genomarbetad text och fantastiskt ritat av rutinerade radarparet Måns och Johan. Roligt också att barnen på förskolan dras med i mössfrågan. När jag läst färdigt vill jag börja om från början på direkten, och titta extra noga på bilderna. Omärkligt men samtidigt väldigt påtagligt skiftar årstiderna från höst till vinter. Jag skulle kunna skriva sönder varje bild, tycker så mycket om dem, men stannar här. Ni fattar - läs, se och känn den, helst tillsammans med ett eller flera barn.
måndag 5 oktober 2020
Korsåtvärsarna av Maria Dek
fredag 25 september 2020
Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström
Blev nyfiken på omdiskuterade Kulla-Gulla och har nu äntligen läst min första. Men inte sista! Flera har yttrat sig om människan Kulla-Gulla. Visst, en typisk duktig flicka, en bokfigur som några i min omgivning nedlåtande fnyser åt. Varför? Vad skulle hon göra annat än att stå kvar och kämpa på? Skulle hon lägga händerna i knäna och låta barnen omkring sig gå hungriga? Hon är ju som Spiderman och alla de andra hjältarna, hjälper de svaga!
Jag tycker den första boken har en underbar rytm i språket, en vävd matta som för läsaren tryggt framåt. Berättelsen är härligt förutsägbart. Ändå inte.
Gulla kommer till torpet som heter Kulla. Det finns redan en Gulla i skolan, någon föreslår retsamt att hon får heta Kulla-Gulla! Alla skrattar, även Kulla-Gulla. På gården stretar folk på. Gammelmor som knappt lyckas hasa nerför trappan, ska passa småbarnen. Kulla-Gulla ska hämta ved och vatten, laga frukost, mjölka kon, tvättarkläderna, hjälpa till vid dagsverken hos storbonden.
Mycket slit som tär på folk och som gör de argsinta. Men även vresiga Ellen har goda sidor, Lada som hela tiden räcker ut tungan blir omtyckt, läskiga Dal-Pelle visar sig längtar efter mänskligt sällskap. Kulla-Gulla är så långt ifrån nutida hatande typer som man kan tänka sig. Jag gillar även författarens sätt att ta med djur och natur i berättelsen. Och vilken dödsångest hon fick när hon klippt till Baddaren, stora killen i skolan som knyckt skon ifrån låtsasbrorsan!
Nu vet jag inte än, men ur första boken flödar en barnslig gudstro. Det blir mer för mig, när inget annat behöver läsas först.
tisdag 14 juli 2020
Tvättstugan av Mårten Melin & Stina Hjelm
Skulle du våga gå ensam in i en mörk tvättstuga en sen kväll? Det är precis vad Jina är tvungen att göra. Hon har lovat mamma att hämta tvätten för mamma ska bort. Det sitter skyltar i huset om att tvätten ska hämtas före 22, men Jina och hennes lillebror tittar på film och glömmer alldeles bort tiden. När lillebror somnat kommer Jina på det. Tvätten... Hon smyger ut i det mörka trapphuset. När hon hör nåt springer hon sista biten, skyndar in och låser. Det är då hon hör hur någon skrattar bakom hennes rygg...Det pirrade av obehag i magen när jag läste den här lättlästa men rysliga berättelsen!





