tisdag 10 november 2020

Avrådan: Den stora bankbluffen av Elin Hägg

Illustratör: Elin Hägg, Opal förlag
1600-talet i Stockholm.

Lars är ny som springpojke på banken och blir nyfiken på de inpackade föremål som lämnats in som pant för lån. Han kan inte låta bli och öppnar ett paket (vilket aldrig problematiseras), som visar sig vara tom! Han berättar detta (lite konstigt, det skulle inte jag vågat, ingen misstänkte på allvar att det var han som tagit föremålet) och bankanställda upptäcker att alla paket är tomma. En jakt börjar, och springkvinnan Lilla My blir inblandad (hon är liten till växten men vuxen, förvirrande).

För att få fram sanningen sätts Lilla My i fängelse där hon stannar ett år. Nej, det här går inte, vi får inte fram nåt ur henne, säger de inblandade, och torterar henne, hissa upp henne i bojor, fyra gånger tills hon skrikande erkänner. (Jaja, sånt gjordes helt enkelt, för sisådär 400 år sen.)

Bankanställda hittar även damerna som lämnat in föremålen och levt gott på pengarna, den ena hade då försvunnit, den andra låg till sängs, och den mystiske monsieur var bara påhittad. Se, det lönar sig inte att stjäla, detta var viktigare att lyfta fram än att det är brott mot mänskliga rättigheter att tortera. Det kommer bättre: när Lilla My berättat, blir hon halshuggen. Lars står i mängden som åskådare, han vågar inte titta, men förberedelserna och ljudet beskrivs. Och att folket skrattar.

Det hjälper inte att detta verkligen hänt, fin beskrivning av bakgrunden, undersköna bilder. Jag blir rejält illa berörd, och livrädd vid tanken att ett barn utsätts för berättelsen. Man kan belysa historia utan att dra fram hemskheter i Game of Thrones anda. Jag undrar om författare/förlag Opal har tappat omdömet, och menar att den åldern ändå ser den serien, då kan de lika gärna läsa?

Dessvärre är det fler som tappat omdömet, den är nominerad till Spårhunden. Jag upplever mig inte som generell moraltant som tycker att barn ska lindas in i fluffiga, rosa moln, men det här hör definitivt till ett sammanhang där extra eftertanke är på sin plats. Sorry, jag tycker att man ska undvika att ge den här lockande boken till något barn, inte heller någon vuxen för den delen. Jag verkar bygga upp ett giftskåp just nu.

fredag 23 oktober 2020

Hur gör man bebisar av Stephanie Blake

Jag gillar böckerna med kaninen Simon, där allt uttryck läggs i ögon. Det är slående, enkla bilder, starka färger. De olika miljöerna gestaltas med knallgult, knallrött, knallblått - ja, du fattar, möblerna som kanske finns är streckade och även de färglagda med endast ett kulör. 

En till bok om bebisar, som Anna Fiskes underbara "Göra barn - så går det till", tänkte jag. Nej. det är det inte. Det är så könssegregerat att det förslår. Pojkarna leker vilt, kaninkompisen Lou har kjol och hjärtan på öronen. Ok, det kanske kan räknas som gulligt.

Men sen: "Kommer bebisen ut genom snippan?" ryser Simon, och skriker av äckel. På samma sida berättar Lou att pappan har fröet i snoppen - och sidan tar slut. Så snoppen är inget problem. Pappa behöver inte förklara mer när Simon kommer hem, Simon vet allt, trumpetar han i slutet av boken, och lillebror ska få höra när han blivit stor.

Absolut att barn tycker att det är märkligt hur barn görs, men också spännande. Intressant grepp att framställa en äcklig snippa och en toppen snopp - eller könsdiskriminering på hög nivå för de små?

Kommentera gärna, du som läser detta. 

tisdag 20 oktober 2020

Slutstation av Mia Öström


Iris vuxna, mamma och plasttypen Skägget, flyttar in i den gamla stationen nånstans i skogen, vid någon järnväg som är nerlagd sedan 60-talet. Sedan mamma träffat Skägget låter hon äckligt kvittrande glad på rösten. De vuxna kastar sig över renoveringen, Iris glöms bort. Golvet i stationshallen saknas, för att lägga dit nytt måste grunden beredas. Eller rättare sagt, vattnet tas upp ur hålet. Och det fylls igen och igen, ett helveteshål. De vuxna låter alltmer irriterade, Iris flyr ut i regnet. Dimma och regn, regn i olika tjocklekar, solen verkar ha tagit sommarlov. 

Iris hittar ett kassettband i en kasse på handtaget på ytterdörren, och tar sig längs spåret till affären. Där jobbar Elis, som tipsar om loppisen. Hon köper en bandspelare, men på bandet hörs knappt nåt. Det blir allt konstigare runt omkring stationshuset, folk viskar, det finns ljud fast ingen är där. Iris står inte ut, springer på spåret, och möter Elis, på en dressin. De träffas allt oftare, och trivs i varandras omaka sällskap. 

Samtidigt börjar en annan historia berättas, i kursivt stil. Det är andra världskriget, tågen med tyska soldater stannar för att fylla på vatten. När ett tåg sätts i rullning ramlar en ung soldat ut. Maria ser det, borde sticka, men gömmer honom i skogen. 

Bilderna som väcks av texten, karaktärerna och relationerna, det romantiska, ödsliga, ödesmättade, - en helgjuten berättelse helt enkelt! Därpå en försiktig och smärtsam historielektion, fantastiskt!

fredag 9 oktober 2020

Sonja och skilsmössan av Måns Gahrton och Johan Unenge

 

985 steg. Så många steg är det från förskolan till pappa. De har räknat, tillsammans. Nu är det höst och kallt, snart dags för mössa. Till slut hittar pappa en som mamma har stickat. Sen hämtar mamma. Den gamla mössan, säger hon. Till mamma är det 989 steg. Sonja bär mössan inomhus. Det vill inte mamma. Istället köper hon en ny, med tofs. 

Och nu blir det komplicerat. Till slut tappar Sonja huvudet av alla mössor och känslor, och rymmer utan kläder till pappa. Många steg blir det, ni kan ju räkna ut... Både mamma, som springer efter, och pappa vill klä på henne, och räcker fram varsin mössa. I mitten står Sonja och ser förvirrat skräckslagen ut. Hon har bokstavligen frusit till is, hennes hår är full med snö. 

Hur löser man den situationen? Ja, mamma, pappa och Sonja sitter bland alla flyttkartonger och spelar passande "Finns i sjön". 

Det är genialt enkelt och smärtsamt tydligt att symbolisera skilsmässobarnet med hjälp av två mössor. Det snåriga mellan föräldrarna landar i och på hjärnan av barnet, som med sin lojalitet försöker balansera föräldrarnas känslor. Hennes egna fick hon glömma bort ett tag, men hon tar plats till slut och föräldrarna kliver fram ett steg i sina nya roller.

Genomarbetad text och fantastiskt ritat av rutinerade radarparet Måns och Johan. Roligt också att barnen på förskolan dras med i mössfrågan. När jag läst färdigt vill jag börja om från början på direkten, och titta extra noga på bilderna. Omärkligt men samtidigt väldigt påtagligt skiftar årstiderna från höst till vinter. Jag skulle kunna skriva sönder varje bild, tycker så mycket om dem, men stannar här. Ni fattar - läs, se och känn den, helst tillsammans med ett eller flera barn.


måndag 5 oktober 2020

Korsåtvärsarna av Maria Dek

Den här boken måste vara underbar att läsa för ett barn! Däremot lämpar den sig nog inte för en av mina förskolegrupper, det är nog alla som vill bläddra hejvilt.

9 figurer är delade på tre tjocka kartongbitar var, med härliga verser och ord. Barnet kan byta ut huvud, kropp och ben (som spelet där en ritar huvudet och viker, den andra ritar kroppen, och vikar) och får olika personer varje gång: Reslige herr Apel, vetgiriga Tamara, buttra Ulla till exempel. Vid huvudet står namnet, i mitten vad de gör, och i slutet ett objekt.

Med en underbar rytm och delvis härligt obegripliga ord (ämabla) kan barnet utforska ljudets värld. Jag tror att de kommer att sitta länge, och vilja upprepa alltihopa i det oändliga.

Maria Deks bok har översatts från polska, och har fått ett varmt mottagande i hemlandet. 

 

fredag 25 september 2020

Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström

Blev nyfiken på omdiskuterade Kulla-Gulla och har nu äntligen läst min första. Men inte sista! Flera har yttrat sig om människan Kulla-Gulla. Visst, en typisk duktig flicka, en bokfigur som några i min omgivning nedlåtande fnyser åt. Varför? Vad skulle hon göra annat än att stå kvar och kämpa på? Skulle hon lägga händerna i knäna och låta barnen omkring sig gå hungriga? Hon är ju som Spiderman och alla de andra hjältarna, hjälper de svaga!


Jag tycker den första boken har en underbar rytm i språket, en vävd matta som för läsaren tryggt framåt. Berättelsen är härligt förutsägbart. Ändå inte. 

Gulla kommer till torpet som heter Kulla. Det finns redan en Gulla i skolan, någon föreslår retsamt att hon får heta Kulla-Gulla! Alla skrattar, även Kulla-Gulla. På gården stretar folk på. Gammelmor som knappt lyckas hasa nerför trappan, ska passa småbarnen. Kulla-Gulla ska hämta ved och vatten, laga frukost, mjölka kon, tvättarkläderna, hjälpa till vid dagsverken hos storbonden. 

Mycket slit som tär på folk och som gör de argsinta. Men även vresiga Ellen har goda sidor, Lada som hela tiden räcker ut tungan blir omtyckt, läskiga Dal-Pelle visar sig längtar efter mänskligt sällskap. Kulla-Gulla är så långt ifrån nutida hatande typer som man kan tänka sig. Jag gillar även författarens sätt att ta med djur och natur i berättelsen. Och vilken dödsångest hon fick när hon klippt till Baddaren, stora killen i skolan som knyckt skon ifrån låtsasbrorsan! 

Nu vet jag inte än, men ur första boken flödar en barnslig gudstro. Det blir mer för mig, när inget annat behöver läsas först.

tisdag 14 juli 2020

Tvättstugan av Mårten Melin & Stina Hjelm

Skulle du våga gå ensam in i en mörk tvättstuga en sen kväll? Det är precis vad Jina är tvungen att göra. Hon har lovat mamma att hämta tvätten för mamma ska bort. Det sitter skyltar i huset om att tvätten ska hämtas före 22, men Jina och hennes lillebror tittar på film och glömmer alldeles bort tiden. När lillebror somnat kommer Jina på det. Tvätten... Hon smyger ut i det mörka trapphuset. När hon hör nåt springer hon sista biten, skyndar in och låser. Det är då hon hör hur någon skrattar bakom hennes rygg...

Det pirrade av obehag i magen när jag läste den här lättlästa men rysliga berättelsen!