![]() |
| Billie Lou och Lille Bo på begravning. Text: Sanna Larén, illustration: Anna Norin. Idus förlag |
Ur boken: "Vad gör man på begravning egentligen? Pappa har sagt att man gråter och sjunger. Helst samtidigt."
![]() |
| Billie Lou och Lille Bo på begravning. Text: Sanna Larén, illustration: Anna Norin. Idus förlag |
Som barnbibliotekarie har man den fantastiska förmånen att få läsa bilderböcker. Det har man ju även för övrigt, men det blir då inte alltid av. Bilderböcker kan vara stor konst. Som den här, som har fått Peter Pan-priset 2020. Sätt dig tillrätta och tar med någon liten eller stor på en resa, både i tanken och hjärtat!
Benedito da Silva, kallad Bené, spelar helst fotboll. En boll och några vänner att spela med, det är allt han behöver. På dagarna syr han ihop fotbollar, mamman stryker läderbitarna, pappan säljer. Även det ett lagarbete.
Lilla boken blir stora boken, fattigdom och rikedom på oväntat sätt. Vi vuxna förstår vad bilderbokskonstnären vill förmedla, också, barnen kommer nog att läsa den på ett alldeles annorlunda sätt. Hönsen och aporna lägger sig tidigt, även i Brasilien, och barnen får leka tills det blir mörkt och de inte längre ser bollen. På dagen är apan Gibi med, ibland hamnar då bollen i trädet och är borta - timvis! Tänk att få leka med en apa!
Jag lyssnade när Eymard berättade om sin skapelseprocess. Ursprungligen har hon använt starkt luktande färger, men slogs av tanken att det kanske inte är så hälsosamt för hennes små pojkar att vistas i. Hon började då istället med pappersbitar. Och hur hon gör det, så fint. Hängmattan och fotbollsnätet är alldeles krulliga, ett träd på ett annat uppslag ser nästan ut som om man skulle kunna plocka ut det, som om man skulle kunna känna strukturen.
Rättigheterna till boken hade sålts till ett förlag i Brasilien, för dyra pengar, sen kom den ödesdigra matchen. Bilderboken blev omöjlig, det är oklart om den kommer att ges ut.
Texten är väldigt enkel och kärleksfull, med en fin rytm. Eymard bor i Tyskland, nu vet jag ju inte, men orden andas hemlängtan? Roligt för mig är att jag hittat några tyska ord på en pappersbit, och några andra språk - kanske du vet vilka?
Jag gillar böckerna med kaninen Simon, där allt uttryck läggs i ögon. Det är slående, enkla bilder, starka färger. De olika miljöerna gestaltas med knallgult, knallrött, knallblått - ja, du fattar, möblerna som kanske finns är streckade och även de färglagda med endast ett kulör.
En till bok om bebisar, som Anna Fiskes underbara "Göra barn - så går det till", tänkte jag. Nej. det är det inte. Det är så könssegregerat att det förslår. Pojkarna leker vilt, kaninkompisen Lou har kjol och hjärtan på öronen. Ok, det kanske kan räknas som gulligt.
Men sen: "Kommer bebisen ut genom snippan?" ryser Simon, och skriker av äckel. På samma sida berättar Lou att pappan har fröet i snoppen - och sidan tar slut. Så snoppen är inget problem. Pappa behöver inte förklara mer när Simon kommer hem, Simon vet allt, trumpetar han i slutet av boken, och lillebror ska få höra när han blivit stor.Absolut att barn tycker att det är märkligt hur barn görs, men också spännande. Intressant grepp att framställa en äcklig snippa och en toppen snopp - eller könsdiskriminering på hög nivå för de små?
Kommentera gärna, du som läser detta.
Iris hittar ett kassettband i en kasse på handtaget på ytterdörren, och tar sig längs spåret till affären. Där jobbar Elis, som tipsar om loppisen. Hon köper en bandspelare, men på bandet hörs knappt nåt. Det blir allt konstigare runt omkring stationshuset, folk viskar, det finns ljud fast ingen är där. Iris står inte ut, springer på spåret, och möter Elis, på en dressin. De träffas allt oftare, och trivs i varandras omaka sällskap.
Samtidigt börjar en annan historia berättas, i kursivt stil. Det är andra världskriget, tågen med tyska soldater stannar för att fylla på vatten. När ett tåg sätts i rullning ramlar en ung soldat ut. Maria ser det, borde sticka, men gömmer honom i skogen.
Bilderna som väcks av texten, karaktärerna och relationerna, det romantiska, ödsliga, ödesmättade, - en helgjuten berättelse helt enkelt! Därpå en försiktig och smärtsam historielektion, fantastiskt!
985 steg. Så många steg är det från förskolan till pappa. De har räknat, tillsammans. Nu är det höst och kallt, snart dags för mössa. Till slut hittar pappa en som mamma har stickat. Sen hämtar mamma. Den gamla mössan, säger hon. Till mamma är det 989 steg. Sonja bär mössan inomhus. Det vill inte mamma. Istället köper hon en ny, med tofs.
Och nu blir det komplicerat. Till slut tappar Sonja huvudet av alla mössor och känslor, och rymmer utan kläder till pappa. Många steg blir det, ni kan ju räkna ut... Både mamma, som springer efter, och pappa vill klä på henne, och räcker fram varsin mössa. I mitten står Sonja och ser förvirrat skräckslagen ut. Hon har bokstavligen frusit till is, hennes hår är full med snö.
Hur löser man den situationen? Ja, mamma, pappa och Sonja sitter bland alla flyttkartonger och spelar passande "Finns i sjön".
Det är genialt enkelt och smärtsamt tydligt att symbolisera skilsmässobarnet med hjälp av två mössor. Det snåriga mellan föräldrarna landar i och på hjärnan av barnet, som med sin lojalitet försöker balansera föräldrarnas känslor. Hennes egna fick hon glömma bort ett tag, men hon tar plats till slut och föräldrarna kliver fram ett steg i sina nya roller.
Genomarbetad text och fantastiskt ritat av rutinerade radarparet Måns och Johan. Roligt också att barnen på förskolan dras med i mössfrågan. När jag läst färdigt vill jag börja om från början på direkten, och titta extra noga på bilderna. Omärkligt men samtidigt väldigt påtagligt skiftar årstiderna från höst till vinter. Jag skulle kunna skriva sönder varje bild, tycker så mycket om dem, men stannar här. Ni fattar - läs, se och känn den, helst tillsammans med ett eller flera barn.