tisdag 17 november 2020

Spökjägare av Martin Jern

Holly och hennes 8-åriga lillebror Elvir måste än en gång flytta till någon annan för att pappan har blivit


inlagd för sin psykiska sjukdom. Den här gången inte till nåt fosterhem, utan till faster Ingrid i förstås avsides belägna Vilaholm. Henne har de inte träffat så ofta, och det är ett tillstånd som Ingrid egentligen inte vill ändra. Hon fräser ifrån när Holly nyfiket vill öppna pappans pojkrum, för Ingrid bor i föräldrahuset. Istället får syskonen klämma in sig tillsammans i rummet bredvid. 

Sen försvinner Elvir, precis som en del andra barn i byn. Även Alva letar, efter sin syster Flora. Nåt är skumt i Vilaholm! Holly och Alva börjar leta tillsammans. På kyrkogården möter de läskiga Katarina, som egentligen har dött för länge sen? I dimman bakom kyrkan finns också Katarinas husvagn. Där hittar Holly en nyckel. Och i huset som dyker upp i dimman har mannen med kåpan spärrat in barn i tavlor. Till hjälp dyker ghostbusters Tommy och Oliver upp, som alltid verkar vara indränkta i slem. Känns bekant? 

Det är så överdrivet att bara det blir roligt, och ändå snyggt ihoptvinnat med ett bra och flytande språk. Fantastiskt kul! Pluspunkt för en varm skildring av pappan, som inte bara handlar om hans svårigheter utan även hans styrkor utan att det den här gången blir huvudtema. 

Nu ska Katarina jagas, av hela gänget och några till! Underbar skräck, både rolig, läskig och med lite spirande kärlek. Extra mycket av allt och lagom skrämmande. Perfekt för att mysrysa!

måndag 16 november 2020

Billie Lou och Lille Bo på begravning av Sanna Larén och Anna Norin

 

Billie Lou och Lille Bo på begravning. Text: Sanna Larén, illustration: Anna Norin. Idus förlag

Ur boken: "Vad gör man på begravning egentligen? Pappa har sagt att man gråter och sjunger. Helst samtidigt."

Farfar har dött och ska begravas. Billie Lou och Lille Bo förundras över hur allting går till. Sen kommer det en hel go' genomkörare av hela begravningen, ledd av kille i klänning.

Den här bilderboken kan användas för att berätta vad som händer i kyrkan när någon har dött. Den är rolig trots ämnet, och verkligen på barnens sida som med stora ögon iakttar vad de svartvita tanterna och farbröderna har för sig. Teckningarna påminner lite om Stina Wirséns små brokiga.

fredag 13 november 2020

Bené - snabbare än snabbaste hönan av Eymard Toledo

 

Som barnbibliotekarie har man den fantastiska förmånen att få läsa bilderböcker. Det har man ju även för övrigt, men det blir då inte alltid av. Bilderböcker kan vara stor konst. Som den här, som har fått Peter Pan-priset 2020. Sätt dig tillrätta och tar med någon liten eller stor på en resa, både i tanken och hjärtat!

Benedito da Silva, kallad Bené, spelar helst fotboll. En boll och några vänner att spela med, det är allt han behöver. På dagarna syr han ihop fotbollar, mamman stryker läderbitarna, pappan säljer. Även det ett lagarbete. 

Lilla boken blir stora boken, fattigdom och rikedom på oväntat sätt. Vi vuxna förstår vad bilderbokskonstnären vill förmedla, också, barnen kommer nog att läsa den på ett alldeles annorlunda sätt. Hönsen och aporna lägger sig tidigt, även i Brasilien, och barnen får leka tills det blir mörkt och de inte längre ser bollen. På dagen är apan Gibi med, ibland hamnar då bollen i trädet och är borta - timvis! Tänk att få leka med en apa!

Jag lyssnade när Eymard berättade om sin skapelseprocess. Ursprungligen har hon använt starkt luktande färger, men slogs av tanken att det kanske inte är så hälsosamt för hennes små pojkar att vistas i. Hon började då istället med pappersbitar. Och hur hon gör det, så fint. Hängmattan och fotbollsnätet är alldeles krulliga, ett träd på ett annat uppslag ser nästan ut som om man skulle kunna plocka ut det, som om man skulle kunna känna strukturen. 

Rättigheterna till boken hade sålts till ett förlag i Brasilien, för dyra pengar, sen kom den ödesdigra matchen. Bilderboken blev omöjlig, det är oklart om den kommer att ges ut.

Texten är väldigt enkel och kärleksfull, med en fin rytm. Eymard bor i Tyskland, nu vet jag ju inte, men orden andas hemlängtan? Roligt för mig är att jag hittat några tyska ord på en pappersbit, och några andra språk - kanske du vet vilka?

tisdag 10 november 2020

Avrådan: Den stora bankbluffen av Elin Hägg

Illustratör: Elin Hägg, Opal förlag
1600-talet i Stockholm.

Lars är ny som springpojke på banken och blir nyfiken på de inpackade föremål som lämnats in som pant för lån. Han kan inte låta bli och öppnar ett paket (vilket aldrig problematiseras), som visar sig vara tom! Han berättar detta (lite konstigt, det skulle inte jag vågat, ingen misstänkte på allvar att det var han som tagit föremålet) och bankanställda upptäcker att alla paket är tomma. En jakt börjar, och springkvinnan Lilla My blir inblandad (hon är liten till växten men vuxen, förvirrande).

För att få fram sanningen sätts Lilla My i fängelse där hon stannar ett år. Nej, det här går inte, vi får inte fram nåt ur henne, säger de inblandade, och torterar henne, hissa upp henne i bojor, fyra gånger tills hon skrikande erkänner. (Jaja, sånt gjordes helt enkelt, för sisådär 400 år sen.)

Bankanställda hittar även damerna som lämnat in föremålen och levt gott på pengarna, den ena hade då försvunnit, den andra låg till sängs, och den mystiske monsieur var bara påhittad. Se, det lönar sig inte att stjäla, detta var viktigare att lyfta fram än att det är brott mot mänskliga rättigheter att tortera. Det kommer bättre: när Lilla My berättat, blir hon halshuggen. Lars står i mängden som åskådare, han vågar inte titta, men förberedelserna och ljudet beskrivs. Och att folket skrattar.

Det hjälper inte att detta verkligen hänt, fin beskrivning av bakgrunden, undersköna bilder. Jag blir rejält illa berörd, och livrädd vid tanken att ett barn utsätts för berättelsen. Man kan belysa historia utan att dra fram hemskheter i Game of Thrones anda. Jag undrar om författare/förlag Opal har tappat omdömet, och menar att den åldern ändå ser den serien, då kan de lika gärna läsa?

Dessvärre är det fler som tappat omdömet, den är nominerad till Spårhunden. Jag upplever mig inte som generell moraltant som tycker att barn ska lindas in i fluffiga, rosa moln, men det här hör definitivt till ett sammanhang där extra eftertanke är på sin plats. Sorry, jag tycker att man ska undvika att ge den här lockande boken till något barn, inte heller någon vuxen för den delen. Jag verkar bygga upp ett giftskåp just nu.

fredag 23 oktober 2020

Hur gör man bebisar av Stephanie Blake

Jag gillar böckerna med kaninen Simon, där allt uttryck läggs i ögon. Det är slående, enkla bilder, starka färger. De olika miljöerna gestaltas med knallgult, knallrött, knallblått - ja, du fattar, möblerna som kanske finns är streckade och även de färglagda med endast ett kulör. 

En till bok om bebisar, som Anna Fiskes underbara "Göra barn - så går det till", tänkte jag. Nej. det är det inte. Det är så könssegregerat att det förslår. Pojkarna leker vilt, kaninkompisen Lou har kjol och hjärtan på öronen. Ok, det kanske kan räknas som gulligt.

Men sen: "Kommer bebisen ut genom snippan?" ryser Simon, och skriker av äckel. På samma sida berättar Lou att pappan har fröet i snoppen - och sidan tar slut. Så snoppen är inget problem. Pappa behöver inte förklara mer när Simon kommer hem, Simon vet allt, trumpetar han i slutet av boken, och lillebror ska få höra när han blivit stor.

Absolut att barn tycker att det är märkligt hur barn görs, men också spännande. Intressant grepp att framställa en äcklig snippa och en toppen snopp - eller könsdiskriminering på hög nivå för de små?

Kommentera gärna, du som läser detta. 

tisdag 20 oktober 2020

Slutstation av Mia Öström


Iris vuxna, mamma och plasttypen Skägget, flyttar in i den gamla stationen nånstans i skogen, vid någon järnväg som är nerlagd sedan 60-talet. Sedan mamma träffat Skägget låter hon äckligt kvittrande glad på rösten. De vuxna kastar sig över renoveringen, Iris glöms bort. Golvet i stationshallen saknas, för att lägga dit nytt måste grunden beredas. Eller rättare sagt, vattnet tas upp ur hålet. Och det fylls igen och igen, ett helveteshål. De vuxna låter alltmer irriterade, Iris flyr ut i regnet. Dimma och regn, regn i olika tjocklekar, solen verkar ha tagit sommarlov. 

Iris hittar ett kassettband i en kasse på handtaget på ytterdörren, och tar sig längs spåret till affären. Där jobbar Elis, som tipsar om loppisen. Hon köper en bandspelare, men på bandet hörs knappt nåt. Det blir allt konstigare runt omkring stationshuset, folk viskar, det finns ljud fast ingen är där. Iris står inte ut, springer på spåret, och möter Elis, på en dressin. De träffas allt oftare, och trivs i varandras omaka sällskap. 

Samtidigt börjar en annan historia berättas, i kursivt stil. Det är andra världskriget, tågen med tyska soldater stannar för att fylla på vatten. När ett tåg sätts i rullning ramlar en ung soldat ut. Maria ser det, borde sticka, men gömmer honom i skogen. 

Bilderna som väcks av texten, karaktärerna och relationerna, det romantiska, ödsliga, ödesmättade, - en helgjuten berättelse helt enkelt! Därpå en försiktig och smärtsam historielektion, fantastiskt!

fredag 9 oktober 2020

Sonja och skilsmössan av Måns Gahrton och Johan Unenge

 

985 steg. Så många steg är det från förskolan till pappa. De har räknat, tillsammans. Nu är det höst och kallt, snart dags för mössa. Till slut hittar pappa en som mamma har stickat. Sen hämtar mamma. Den gamla mössan, säger hon. Till mamma är det 989 steg. Sonja bär mössan inomhus. Det vill inte mamma. Istället köper hon en ny, med tofs. 

Och nu blir det komplicerat. Till slut tappar Sonja huvudet av alla mössor och känslor, och rymmer utan kläder till pappa. Många steg blir det, ni kan ju räkna ut... Både mamma, som springer efter, och pappa vill klä på henne, och räcker fram varsin mössa. I mitten står Sonja och ser förvirrat skräckslagen ut. Hon har bokstavligen frusit till is, hennes hår är full med snö. 

Hur löser man den situationen? Ja, mamma, pappa och Sonja sitter bland alla flyttkartonger och spelar passande "Finns i sjön". 

Det är genialt enkelt och smärtsamt tydligt att symbolisera skilsmässobarnet med hjälp av två mössor. Det snåriga mellan föräldrarna landar i och på hjärnan av barnet, som med sin lojalitet försöker balansera föräldrarnas känslor. Hennes egna fick hon glömma bort ett tag, men hon tar plats till slut och föräldrarna kliver fram ett steg i sina nya roller.

Genomarbetad text och fantastiskt ritat av rutinerade radarparet Måns och Johan. Roligt också att barnen på förskolan dras med i mössfrågan. När jag läst färdigt vill jag börja om från början på direkten, och titta extra noga på bilderna. Omärkligt men samtidigt väldigt påtagligt skiftar årstiderna från höst till vinter. Jag skulle kunna skriva sönder varje bild, tycker så mycket om dem, men stannar här. Ni fattar - läs, se och känn den, helst tillsammans med ett eller flera barn.